Saudade och längtan – Pessoa, Lagerkvist och den onåbara horisonten

Det finns ord som inte låter sig översättas. De stannar i sitt språk som hus byggda av en särskild sten, omöjliga att flytta utan att raseras. Portugisiskans saudade är ett sådant ord. Det betyder ungefär längtan, men det är en längtan med riktning bakåt och framåt på samma gång – en saknad efter något som varit, blandad med en aning om något som kanske aldrig kommer. Det är sorgens form av kärlek.

Hela den portugisiska litteraturen tycks ha skrivits i saudades ljus. Från medeltidens cantigas de amigo, där kvinnor sjunger till de älskade som seglat bort, till fadons rökiga klagosånger på Lissabons bakgator – det är samma stämning som återkommer, generation efter generation. Och kanske är saudade inte en specifikt portugisisk egendom, utan ett namn för något allmänmänskligt som de andra språken bara råkat sakna ord för.

Pessoa: längtan efter de jag aldrig var

Fernando Pessoa (1888–1935) är den portugisiska saudadens kanske mest egensinniga uttolkare. Han skrev under mer än sjuttio olika namn – så kallade heteronymer – som var och en hade sin egen biografi, sin egen stil och, framför allt, sin egen sorg. Alberto Caeiro var herden som inte trodde på något bortom det synliga. Ricardo Reis var den klassiske horatianen. Álvaro de Campos var modernismens skenande ingenjör. Och bortom dem alla satt Pessoa själv, en stillsam tjänsteman i Lissabon, ensam i sitt rum.

Att läsa Pessoa är att möta längtan inte som en känsla utan som en metod. Han längtade systematiskt efter de personer han aldrig blev. Heteronymerna är sätt att leva alla de liv som det egna livet inte rymde – och därmed också sätt att sörja dem. Hans saudade är inte saknad efter ett förflutet, utan efter ett samtidigt liv någon annanstans, hos någon annan han också är.

“Tenho em mim todos os sonhos do mundo. / Jag bär inom mig alla världens drömmar.”

”Tabacaria” – Tobaksaffären – är kanske den största enskilda dikten på portugisiska från 1900-talet. Den utspelar sig på morgonen vid ett fönster, mittemot en tobaksaffär. Poeten betraktar livet utanför rutan och inser att han inte är någon, att han aldrig kommer att bli något, och att han ändå bär hela världens möjligheter inom sig. Det är saudade som blivit kosmisk – en längtan inte efter en plats eller person, utan efter att överhuvudtaget vara.

Lagerkvist: längtan som tro

Den svenska litteraturen har inget enkelt motsvarande ord för saudade, men den har Pär Lagerkvist (1891–1974). I hans senare diktning – särskilt i samlingen ”Aftonland” från 1953 – finner man en längtan av samma metafysiska valör som hos Pessoa, men formulerad i en helt annan ton. Där Pessoa är diskursiv och stadsbunden är Lagerkvist karg, halvt biblisk, sökande.

Lagerkvist hade förlorat barnatron tidigt och kallade sig själv ”religiös ateist”. Hela hans diktning kretsar kring frågan om vad man ska göra med längtan efter Gud när man inte längre kan tro på Gud. Svaret är: man fortsätter att längta. Längtan blir själva substansen i tron. Den behöver inget föremål för att vara verklig.

“Det är vackrast när det skymmer. / All den kärlek himlen rymmer / ligger samlad i ett dunkelt ljus / över jorden, / över markens hus.”

Detta är saudade på svenska, även om ordet inte används. Skymningen är inte natt och inte dag, inte närvaro och inte frånvaro. Det är just det mellanrum där längtan kan andas. Lagerkvist visste att det vackraste inte finns i fullbordan utan i den lätta sorg som följer av att veta att fullbordan inte kommer. Hans dikt är inte ett klagande utan ett tacksamt erkännande av att också ofullkomligheten har sitt eget ljus.

Cesário Verde: längtan efter ett annat liv

Innan Pessoa fanns Cesário Verde (1855–1886), en ung handelsman i Lissabon som dog i tuberkulos vid trettioett års ålder och som hann skriva en handfull dikter som förändrade den portugisiska poesin. Pessoa kallade honom sin mest älskade föregångare och hyllade honom som den som lärt portugisisk dikt att se staden.

Hos Verde är saudade inte längtan efter det förlorade utan efter det aldrig levda. I den långa dikten ”O Sentimento dum Ocidental” – En västerlännings känsla – vandrar diktjaget genom Lissabon en kväll och betraktar arbetare som lämnar fabrikerna, kvinnor som tvättar i floden, soldater som marscherar förbi. Han ser allt detta som någon som inte är delaktig, som om hans eget liv pågick någon annanstans och han bara råkade befinna sig här.

Det är en modern erfarenhet, kanske den moderna erfarenheten. Saudade har här blivit storstadens grundkänsla: att vara omgiven av människor och ändå sakna sitt eget liv. Verde dog innan han hann skriva den dikt som denna känsla väntade på. Pessoa skulle skriva den åt honom, en generation senare, i samma stad.

Fado: när längtan blir musik

Saudade har också sitt eget musikaliska språk: fadon. Ordet betyder ”öde”, och musiken föddes på Lissabons bakgator under 1800-talets första hälft, troligen som en blandning av sjömanssånger, afrikanska rytmer från de portugisiska kolonierna och en äldre romance-tradition. Den klassiska fadon har en sångare – ofta en kvinna, en fadista – och två gitarrer: en spansk och en portugisisk.

Den stora fadistan Amália Rodrigues (1920–1999) sjöng många texter av samtidens stora poeter, inklusive flera av Pessoa. När hon sjöng hans ”Lágrima” – Tår – blev relationen mellan saudade och poesi närmast cirkulär: poeten skrev en text om längtan, sångerskan gav den en melodi som själv var längtan, och lyssnaren upptäckte att hon hela tiden visste vad ordet betydde utan att kunna säga det.

Att översätta det oöversättliga

Varje försök att översätta saudade till svenska blir en kompromiss. ”Längtan” är för aktiv, ”vemod” för stillsamt, ”saknad” för bunden vid ett föremål, ”svårmod” för tungt. Den brasilianske poeten Olavo Bilac skrev en gång att saudade är ”närvaron av en frånvaro”, och det är kanske den närmaste formel någon har kommit.

Men man kunde också säga: saudade är den känsla som uppstår när man inser att även det vi har redan håller på att försvinna. Det är inte en sorg som följer på förlust, utan en sorg som finns inbyggd i kärleken själv, från första stund. Att älska någon är att redan vara i färd med att förlora dem. Att leva i en stad är att redan saudade efter den stad den inte längre kommer att vara om tio år.

Tre röster, en horisont

Pessoa, Lagerkvist och Verde delar inte språk, generation eller livsåskådning. Men de delar något viktigare: en uppmärksamhet på den punkt i tillvaron där längtan slutar handla om ett specifikt föremål och blir en grundton i medvetandet självt. Pessoa kallar det att vara många. Lagerkvist kallar det att leva i skymningen. Verde kallar det att vara västerlänning i en hamnstad.

Det är alla samma sak: att stå vid horisonten och veta att den aldrig kan nås. Saudade är inte sorgen över att inte ha kommit fram. Det är förmågan att fortsätta gå ändå, med horisonten kvar i blicken. Det är, om man så vill, ett sätt att hålla världen kär även när den glider undan.

“Allt vad jag älskat är försvunnet. / Allt vad jag älskat är nära.”

Två rader, en motsägelse, ett helt liv. Det är ungefär så saudade låter på svenska, när någon till slut hittar tonen.