Journal
Långa essäer och betraktelser om poesi, språk och tystnad – från svensk modernism till persisk mystik.
Från Keats sista ode till Tranströmers snötäckta ö. En lång essä om höstens och vinterns dikter – hur de lär oss att släppa och att uthärda – från Rilke, Hardy och Shakespeare till Dickinson, Liu Zongyuan, Frost och Coleridge.
Vilka dikter läser vi när någon går bort? En essä om sorgepoesin vid begravningar och minnesstunder – från Mary Elizabeth Frye och Karin Boye till Dan Andersson, Emily Dickinson och Walt Whitman.
Psykologin namngav sorgens faser, men poesin hade redan vandrat dem alla. En lång essä om dikter som följer sorgen från chock och vrede till försoning – från Mary Elizabeth Frye och Dylan Thomas till Christina Rossetti, Wallace Stevens och Tennyson.
Ensamheten är poesins äldsta tema. En lång essä om dikter om ensamhet – från Emily Dickinson och Edgar Allan Poe till Rainer Maria Rilke, Anna Achmatova, Gunnar Ekelöf och Philip Larkin.
Varför vänder vi oss till ledsna dikter när livet känns tungt? En essä om poesin som sällskap i sorgen – från Edith Södergran och Karin Boye till Sylvia Plath, W.H. Auden och Tomas Tranströmer.
En essä om hur modern poesi bär sorg i en fragmenterad värld – från T.S. Eliots tomma städer och Rilkes änglaskrik till Paul Celans tystnad efter förintelsen.
En djupdykning i svensk poesi om sorg, längtan och nordisk melankoli – från Gunnar Ekelöfs modernistiska mörker till Tomas Tranströmers tysta naturlandskap.
En djupdykning i poeternas sorgligaste citat om längtan, saknad och det som aldrig återvänder – från Miłosz, Eliot, Hughes, Rossetti, Yeats och Frost.
En samling av de mest bärande sorgliga citaten om förlust och död från Auden, Tennyson, Dickinson, Akhmatova, Rilke, Bishop och Szymborska – för när sorgen behöver få bli ord.
En samling melankoliska rader från poeter världen över – från Matsuo Bashō och Edna St. Vincent Millay till Giacomo Leopardi och Inger Christensen – om ensamhet, förgängelse och det sköra i att vara människa.
En samling av de mest träffande raderna om hjärtesorg från Byron, Plath, Shakespeare, Sappho, Neruda och andra poeter – för när kärleken har lämnat ett tomrum som bara poesi kan fylla.
En essä om de mest gripande raderna från Sapfo, Rilke, Dickinson, Boye och Tranströmer – och varför just deras sorg fortsätter att trösta oss.
Varför skriver så många poeter när andra sover? En essä om nattens roll i poesin – från Gunnar Ekelöf och Karin Boye till Elizabeth Bishop och T.S. Eliot.
När språket sviktar och sömnen flyr blir dikten ett slags förband – inte ett botemedel, utan ett sätt att hålla ihop det som har gått sönder. En essä om hjärtesorgens poesi från Sapfo till Edith Södergran och Anne Carson.
En läsning av Tomas Tranströmer som visar hur pauserna, andetagen och det vita mellan raderna bär hans poesi lika mycket som orden själva.
Hur en enda dikt om knoppar som spricker har blivit en livshållning för generationer – och varför Karin Boyes lyrik fortsätter att tala in i vår tid av kris och förvandling.
Varför 800 år gamla persiska verser fortfarande träffar oss – och vad som händer på vägen från Mevlanas Konya till det svenska språkets stillhet.
Hur en ung kvinna i ett karelskt sanatorium sprängde svensk lyrik i bitar – och byggde den på nytt. En läsning av modernismens första svenskspråkiga genombrott.
Bortom myten om den självdestruktiva poeten finns en konstnär av sällsynt teknisk skärpa. En läsning av Ariel-dikterna som metallurgi snarare än självbiografi.
Varför skriver poeter alltid om hösten? En läsning av tre stora höstdikter – Verlaines violinklagan, Stagnelius nattliga längtan och Rilkes ensamhetsbön – som visar hur årstiden blivit själens spegel.
Ett av världens mest oöversättliga ord är portugisiskans saudade – en längtan efter något som kanske aldrig fanns. En läsning av Fernando Pessoa, Pär Lagerkvist och Cesário Verde om hur poesin försökt namnge det onamnbara.