Journal
Långa essäer och betraktelser om poesi, språk och tystnad – från svensk modernism till persisk mystik.
En essä om de mest gripande raderna från Sapfo, Rilke, Dickinson, Boye och Tranströmer – och varför just deras sorg fortsätter att trösta oss.
Varför skriver så många poeter när andra sover? En essä om nattens roll i poesin – från Gunnar Ekelöf och Karin Boye till Elizabeth Bishop och T.S. Eliot.
När språket sviktar och sömnen flyr blir dikten ett slags förband – inte ett botemedel, utan ett sätt att hålla ihop det som har gått sönder. En essä om hjärtesorgens poesi från Sapfo till Edith Södergran och Anne Carson.
En läsning av Tomas Tranströmer som visar hur pauserna, andetagen och det vita mellan raderna bär hans poesi lika mycket som orden själva.
Hur en enda dikt om knoppar som spricker har blivit en livshållning för generationer – och varför Karin Boyes lyrik fortsätter att tala in i vår tid av kris och förvandling.
Varför 800 år gamla persiska verser fortfarande träffar oss – och vad som händer på vägen från Mevlanas Konya till det svenska språkets stillhet.
Hur en ung kvinna i ett karelskt sanatorium sprängde svensk lyrik i bitar – och byggde den på nytt. En läsning av modernismens första svenskspråkiga genombrott.
Bortom myten om den självdestruktiva poeten finns en konstnär av sällsynt teknisk skärpa. En läsning av Ariel-dikterna som metallurgi snarare än självbiografi.
Varför skriver poeter alltid om hösten? En läsning av tre stora höstdikter – Verlaines violinklagan, Stagnelius nattliga längtan och Rilkes ensamhetsbön – som visar hur årstiden blivit själens spegel.
Ett av världens mest oöversättliga ord är portugisiskans saudade – en längtan efter något som kanske aldrig fanns. En läsning av Fernando Pessoa, Pär Lagerkvist och Cesário Verde om hur poesin försökt namnge det onamnbara.