Att översätta Rumi: när språket blir bön

Det sägs att Rumi är den mest sålda poeten i USA. Det är en märklig statistik, för poeten i fråga heter Jalal ad-Din Muhammad Balkhi, levde på 1200-talet, skrev på persiska och var en muslimsk lärd man i den anatoliska staden Konya. Att hans dikter idag säljs i hundratusentals exemplar på engelska, ofta i högst fria tolkningar, säger något både om Rumi själv och om vår tids längtan efter mystik.

Men vad händer egentligen på vägen från det persiska originalet till svenska eller engelska? Vad är det vi läser, när vi läser Rumi i översättning? Och vem var han, bortom de uppstickande Instagram-citaten och de mjukgjorda andlighetsbökerna?

Mannen, mötet, sorgen

Rumi föddes 1207 i Balkh i nuvarande Afghanistan, i en familj av lärda män och predikanter. När mongolerna närmade sig flydde familjen västerut, en lång och händelserik resa som till slut förde dem till Konya i Anatolien, dåvarande Seljukrikets kulturella centrum. Där tog Rumi över sin faders position som lärare och teolog och hade nått sin karriärs höjdpunkt när allt förändrades.

Han var en respekterad teolog och jurist när han 1244 mötte den vandrande dervischen Shams-e Tabrizi. Mötet förändrade honom. Den lärde mannen blev poet, älskare, sufimystiker. När Shams försvann – troligen mördad av Rumis svartsjuka lärjungar – kanaliserade Rumi sorgen i tiotusentals verser. Resultatet blev framför allt ”Divan-e Shams” (en samling lyriska dikter ägnade vännen) och det enorma läroeposet ”Masnavi-ye Ma'navi”.

Det är viktigt att hålla detta i minnet när man läser honom. Rumi är inte en allmän andlig välmåendepoet. Han är en sörjande älskare som söker den gudomliga vännen i varje gestalt, varje vindfläkt, varje vinflaska. Hans extas är inte sentimental. Den är genomarbetad av förlust.

Den persiska musikaliteten

“Lyssna på vassflöjten, hur den klagar, / berättande om skilsmässans smärta.”

Originalets persiska har en musikalitet som svenskan tvingas ge upp. Versmått, rim, allitterationer, det rytmiska andetaget i radernas växling mellan långa och korta stavelser – allt detta hör hemma i en språklig kropp som vår saknar muskler för. En ärlig översättare måste välja: bevara formen och förlora liv, eller bevara liv och förlora formen.

De flesta moderna översättare väljer det senare. Det är klokt. För Rumi är aldrig formen själva poängen – den är en kropp som ska bära något annat: en närvaro, en glöd, en sorts religiös konkretion. Om den kroppen byts ut mot svenska prosaverser kan glöden ändå komma fram, om översättaren vet vad hen letar efter.

Vinflaskan, älskaren, vassflöjten

Rumis bildvärld är konstant. Tre symboler återkommer som ackord genom hela hans verk: vinet, älskaren och vassflöjten. Vinet är inte alkohol utan extas – sufimystikens berusning av det gudomliga. Älskaren är inte en kvinna eller man utan ”Vännen” med stort V, det gudomliga som vi är skilda från och längtar tillbaka till. Vassflöjten är själen själv: skuren från sin rotbädd, sjungande sin skilsmässas sång.

När man läser Rumi utan att förstå dessa kodade bilder kan man fastna i en ytlig läsning. Bilden av berusningen kan tyckas hednisk; bilden av älskaren kan låta romantiserande. Men i den persiska, islamiskt-mystiska traditionen är detta etablerade chiffer som varje samtida läsare förstod direkt. Översättaren har därmed ett dubbelt uppdrag: bevara bildens kropp men låta dess inneboende riktning lysa igenom.

Coleman Barks och tolkningens etik

Amerikanen Coleman Barks är den som mer än någon annan har gjort Rumi populär i väst. Han läser inte persiska. Han har arbetat utifrån existerande engelska översättningar – framför allt R.A. Nicholsons strikt vetenskapliga från 1900-talets början – och gjort sina egna fria versioner. Resultatet är vackert, men det är inte längre helt Rumi. Det är Rumi-som-Barks.

Mycket av det specifikt islamiska sammanhanget – Koranen, profeten, den rituella praktiken – har tonats ner till förmån för en mer universell andlighet. Det är inte nödvändigtvis fel. Tolkningar har alltid funnits i poesins historia. Men det ställer krav på läsaren att veta vad man läser. Den som vill möta Rumi själv bör söka översättningar gjorda direkt från persiskan – på svenska finns till exempel Ashk Daháléns arbete, som varsamt återger både den religiösa tyngden och den lyriska flykten.

Sufismen som ram

Rumi var inte en fritänkare som råkade använda islamisk vokabulär. Han var en del av en hög-medeltida sufitradition med rötter i Bagdad och Andalusien, och han grundade efter sin död – via sin son och sina lärjungar – Mevlevi-orden, de berömda ”snurrande dervischerna”. Den långsamma dansen, med ena handen mot himlen och den andra mot jorden, är en kroppslig översättning av hans dikters rörelse.

Att ta bort den ramen och sälja Rumi som en allmän new age-poet är som att sälja Tomas av Aquino som en mindfulness-coach. Det går, men man förlorar det väsentliga. Den största gåvan en läsare kan ge Rumi är att möta honom som det han var: en muslimsk mystiker vars Gud heter Allah, vars profet är Muhammed, vars Koran genomsyrar varje vers.

Vad svenskan kan ge tillbaka

Svenskan har en egen gåva att lägga på Rumis bord: en stillhet, en saklighet som låter bildernas eld brinna ostörd. Där engelskan ofta vill smycka, kan svenskan låta tomrummet kring orden tala. Det är en sorts protestantisk knapphet som passar Rumi förvånansvärt väl, just för att den inte konkurrerar med honom.

Den bästa översättningen, brukar det sägas, är inte den mest trogna utan den mest levande. Det är där Rumi vill möta oss – inte som en bevarad antikvitet utan som en samtida röst som fortfarande har något akut att säga.

Tre svenska ingångar

För den som vill börja läsa Rumi på svenska finns några vägar in. Ashk Daháléns urval och översättningar är det mest filologiskt grundade alternativet. Eric Hermelins äldre tolkningar från tidigt 1900-tal – excentriska, ibland egensinniga – är en historisk men levande dörr. Och Eva Ströms friare tolkningar har en lyrisk styrka som ger plats för läsarens egen läsupplevelse.

Ingen av dem är Rumi. Var och en är ett möte med Rumi. Det är så översättningens etik fungerar i poesin: vi vet att vi läser en skugga, och vi väljer den skugga som mest liknar ljuset vi söker.

Varför han träffar nu

Rumis återkomst i vår tid handlar inte bara om mode. Den handlar om en längtan efter ett språk som inte är ironiskt. Vi har vant oss vid att den seriösa litteraturen ska vara distanserad, skeptisk, självmedveten. Rumi är inget av det. Han är allvarlig utan att vara tung, troende utan att vara dogmatisk, kroppslig utan att vara sentimental.

Det är ovant. Och det är, för den som vågar släppa in det, befriande. Att läsa Rumi är att tillåta sig själv att tala om kärlek utan citationstecken. Det är något vår tids svenska poesi sällan vågar – och därför något vi kanske behöver mest av allt.

Det betyder inte att vi ska bli kvasi-sufier eller släppa vår kritiska skärpa. Det betyder bara att vi kan lyssna. Och lyssnandet, som Rumi visste, är där varje verklig kärlek börjar – mellan människor, mellan språk, och mellan själen och dess egen tystnade källa.