Edith Södergran och den nya rösten

När Edith Södergrans debutsamling ”Dikter” kom ut i Helsingfors 1916 visste ingen riktigt vad de skulle göra med den. Versen var fri, rimmen var borta, jaget var stort, naturen var elektriskt laddad. Recensenterna fnyste. Bokhandlarna förstod inte var den skulle stå. Och samlingen sålde i ungefär 50 exemplar.

Idag är samma bok en av modernismens grundtexter i Norden. Hur kunde det gå så? Och vad var det egentligen Södergran gjorde – på en tid när det knappt fanns ord för det hon höll på med?

En osannolik plats

Hon växte upp i Raivola, en liten by på det karelska näset, ett gränsland mellan ryskt, finskt och svenskt. Hennes familj var svenskspråkig men hennes skolgång var tyskspråkig, i Sankt Petersburg, vid den ansedda Petrischule. Hon läste Heine, Nietzsche, ryska symbolister. När hon till slut började skriva på svenska var det med ett språk som redan hade rest längre än de flesta svenska poeter någonsin gjorde.

Petersburg var inte en provinsstad. Det var en av Europas kulturella metropoler vid sekelskiftet. Södergran såg balletten, hörde Skrjabin, läste samtida ryska symbolister som Andrej Belyj. Hennes intellektuella födelseort var alltså långt mer världslig än hennes geografiska. Det förklarar mycket: hennes självklara samtidsmodernism, hennes orientering mot kontinenten snarare än mot Stockholm.

Sjukdomen som strukturerar livet

När hon var sexton fick hon tuberkulos. Resten av hennes korta liv – hon dog 31 år gammal – levdes i skuggan av sjukdomen, på sanatorier i Schweiz, på Krim, och i föräldrahemmet, med begränsad kontakt med den litterära världen. Hennes geografi var liten. Hennes inre rum var enormt.

Det är frestande att läsa hela hennes verk i ljuset av denna sjukdom. Men det är en fälla. Tuberkulosen var hennes livsvillkor, inte hennes ämne. Hon skrev inte sjukdomspoesi – hon skrev från en plats där döden var möjlig nästa månad, vilket gav diktningen en akut tidsekonomi. Det är inte samma sak som att vara hennes diktnings tema. Hennes ämne var liv, kraft, frihet.

Det stora jaget

“Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut.”

Få svenska dikter har börjat med en sådan paukslag. Södergrans jag är inte 1800-talets borgerliga lyriska jag som söker sin spegel i naturen. Det är ett expanderande, profetiskt jag, ibland nästan nietzscheanskt i sin storhet. Hon tar sig rätten att tala stort, fastän hon är ung, kvinna, sjuk och fattig. Det är en rätt som hon själv måste uppfinna, för litteraturen erbjuder den henne inte.

Det är det som gör hennes lyrik så befriande att läsa fortfarande. Hon ber inte om ursäkt. Hon förklarar sig inte. Hon ställer sig på ett berg och ropar – och vi tror henne, för rösten är så otvetydig.

Nietzsche, Whitman, evangelierna

Tre röster ekar starkast i Södergran. Nietzsches – framför allt från ”Så talade Zarathustra” – ger henne den profetiska tonen och föreställningen om en kommande, friare människa. Walt Whitmans – från ”Leaves of Grass”, som hon mycket möjligen läst i tysk översättning – ger henne det vidsträckta, listande, omfamnande lyriska jaget. Och evangeliernas – framför allt Johannes – ger henne tonen av ljus och nytt liv.

Att hon hämtade från så olika källor och fick det att klinga som en sammanhållen röst är inget mindre än ett konstnärligt mirakel. Det är också ett bevis på att verklig originalitet aldrig är frånvaro av influenser, utan en personlig syntes av många.

Naturen som energi

Södergrans natur är inte vacker i någon traditionell mening. Den är elektrisk. Skogen är ett spänningsfält, sjön ett medvetande, hösten en kraft som svarar på henne. När hon skriver ”Min framtids skog är full av björnar” menar hon precis det. Björnarna finns där, både som faktiska djur och som en metafor som vägrar förbli enbart metafor.

Det är en hållning som hon delar med samtida modernister som Hilda Doolittle eller Marina Tsvetajeva, men hon kom till den på egen hand, i sin lilla Raivola, utan rörelsens manifest och cafédiskussioner. Det är delvis därför hennes röst klingar så oblandad. Hon hade ingen att efterlikna eftersom ingen i hennes närhet höll på med samma sak.

Hagar Olsson – vännen

1919 inledde Södergran en korrespondens med den unga finlandssvenska författaren Hagar Olsson, en kontakt som blev en av hennes livs viktigaste relationer. Olsson förstod henne. I breven – idag utgivna – ser man en Södergran som är skarp, ironisk, oerhört rolig, och som plötsligt har en samtalspartner som inte ska förklaras något för.

Det är dessa brev som ger oss den fullaste bilden av Södergran som intellektuell. Diktningens uppskruvade jag balanseras här av en kvinna som diskuterar Strindberg, Tagore, kriget, ekonomin. Och som mot slutet, sjuk och uttömd, försöker hålla modet uppe genom att skriva korta små rader om sin trädgård och sin katt.

Mottagandet och vändningen

När ”Septemberlyran” kom ut 1918 – ännu mer kompromisslös, ännu mer profetisk – mötte hon förlöjligande. Hans Ruin och andra recensenter skrev nedlåtande. Hon själv svarade i ett berömt brev till Dagens Press att hennes självmedvetenhet inte var högmod utan en följd av att hon upptäckt sin uppgift. Få svenska författare har försvarat sin konst med större värdighet, och med mindre att förlora.

Det dröjde till efter hennes död 1923, och särskilt till 1940-talets nya generation poeter, innan hon läses som den hon var: den första modernistiska rösten i det svenska språket. Karin Boye, Gunnar Ekelöf, hela 40-talisterna – alla läste de henne med vidöppna ögon. Hon hade varit tjugo år tidig.

Det sista året

De sista dikterna – samlingen ”Landet som icke är”, postumt utgiven 1925 – har en stillhet som skiljer dem från de tidiga. Det vulkaniska har inte försvunnit men det har blivit transparent. Hon skriver om döden utan dramatik, om naturen som vänskap, om Gud som något hon nästan vågar tala om utan ironi.

“Jag längtar till landet som icke är, / ty allting som är, är jag trött att begära.”

Hon dog i Raivola den 24 juni 1923, midsommarafton. Familjen var fattig efter ryska revolutionen som tagit deras tillgångar; sjukdomen hade urholkat hennes krafter. Men hon dog i sitt eget hem, med sin mor vid sin sida, och med dikten ”Landet som icke är” bland de sista hon skrev.

Att läsa henne nu

Det finns en risk med Södergran: att läsa henne enbart biografiskt, som ett tragiskt öde med poesi som bonus. Den fattiga, sjuka, missförstådda unga kvinnan är en bekväm berättelse, men den gör henne mindre än hon är. Hon är inte sin tuberkulos. Hon är dikterna.

Gå tillbaka till ”Dikter” från 1916. Läs ”Dagen svalnar”. Läs ”Landet som icke är”. Lägg märke till hur det stora jaget alltid balanseras av en stilla, nästan saklig iakttagelse. Hon är inte bara extas. Hon är också den som ser sin egen extas utifrån, och låter oss göra detsamma.

Det är därför hon överlever. Hennes liv var kort, hennes produktion knapp, men varje rad bär ett tryck som om hon visste att tiden var begränsad. Hon hann säga det som behövde sägas. Och hundra år senare står raderna kvar – fortfarande lika unga, fortfarande lika trotsiga, fortfarande den första nya rösten i ett språk som behövde henne mer än det visste.